Det handlar om klass, dumskalle

Det finns ingen politisk eller ekonomisk fråga, vare sig i Sverige eller i större sammanhang, som står över klass. Frågor om arbete, bostad, folkhälsa, krig, invandring, miljö, utbildning, o.s.v., är beroende av de globala och nationella klassförhållanden som vår samtid präglas av. Att tro att majoriteten av alla med makt drivs av lojalitet med någon mystisk idé hellre än kontroll över jordens resurser är naivt, idiotiskt, dumt. Resurser skapas av arbete, så makt över dessa är makt över arbetet, produktionen av samhällets nyttigheter. Våra roller i, de förhållanden vi har till den samhälleliga produktionen avgör vår klasstillhörighet. Det handlar om klass, dumskalle. ”Jaså, du bestrider? Men är det inte så typisk för en dumskalle att alltjämt bestrida?”, som Brecht diktade.

Redan när Aristoteles 332 f.Kr. skrev verket ”Atens konstitution”, ja egentligen långt före, visste man att politik handlar om samhällsklassers inbördes konflikt och förhållanden. Sverige är ett land där vi underförstått har varit medvetna om det, men där vetskapen alltför sällan kommer upp till ytan i den officiella politiken. Ändå beställer fackföreningsrörelsen ständigt statistiska mätningar på hur klassklyftor växer. Statistiska Centralbyrån mäter ”klassröstning” i varje val, o.s.v. När jag, artikelns författare, föddes (1983) var klyftorna i Sverige som allra lägst. Jag tillhör den första generation som upplevt ökande ojämlikhet hela livet.

För ett halvsekel sedan låg Sverige långt över OECD-snittet för tillväxt, men det dröjde inte många år innan denna rekordtillväxt tog slut. I femton år fanns dock ännu resurser att fördela. Därför så kunde man bygga klart pensionssystemet ATP, bygga bort bostadsbristen i miljonprogrammen och även daghemsbristen, samt Palme och arbetarrörelsen driva en aktiv politik mot ojämlikhet och en ”solidarisk lönepolitik”. Idag spelar det däremot föga roll för vanligt folk om BNP växer 1 eller 2 procent, för idag är det tydligt att inte ens tillväxten är till allas gagn. Därför inför regeringen nu nya indikatorer på ”livskvalitet”. I SvD Näringsliv (3/3-2017) förklarar Kristian Skånberg vid Stockholm Enviroment Institute saken:

”Principiellt kan ett land tömma sina oljekällor, köra slut på sin maskinpark, låta arbetskraften slita ut sig och få jättehög BNP under massa år. Men sen står man där och har inget att leva av…”

*

Vad är då klass? I varje samhälle delas vi som människor in i olika roller och positioner för att producera vad samhället behöver. Under historien så lyckades människan skapa sig ett överskott utöver vad som krävdes för ren överlevnad, och det är förutsättning för all kultur. Nyckeln till monopolet på detta överskott är att bestämma hur teknik och vetenskap ska användas och hur det mänskliga arbetet ska organiseras, för att omvandla naturen enligt planlagda mänskliga mål. Teknik, vetenskap, arbete och natur (”produktionskrafterna”) organiseras under bestämda ”produktionsförhållanden”. Vem ska producera vad? Hur då? Vem bestämmer detta? Detta är kärnan i vad som delar in oss i klasser. Den klass som är i position att bestämma om den samhälleliga produktionen får också det avgörande inflytandet på hur samhället ska styras, på krigföring, o.s.v.

För att illustrera produktionskrafter och produktionsförhållandens så kan man peka på Stockholms Slakthusområde (grundat 1912). Innan var köttproduktionen oreglerad, kaotisk och ineffektiv. Så kallade ”lejdare” ledde kor genom staden till slaktstället och styckningen skedde i spridda slaktbodar. Albin Amelins målningar visar slaktaren bära kvartsdelat nöt på ryggen. I Slakthusområdet kom djur, kol till områdets elverk m.m. in på (de som mest åtta) järnvägsspåren som gick dit. Området höll tusentals grisar, kossor, får m.m. i boskapsfållor. Slaktverksamhet organiserades storskaligt. Ingen behövde längre bära döda kroppar på ryggen genom staden utan nu togs de in i förbindelsehallar via krokar i skenor i taket och fördes in i respektive stycklokaler. Området hade egna veterinärer och vaktmästare som sov i särskilda tjänstebostäder. Därtill fick området Sveriges första ammoniakbaserade kyl- och frysanläggning. Hela kedjan hängde nu ihop.

Slakthusområdet pressade köttarbetarna bort från hantverksmässiga slaktbodar in i ett sammanhållet område med djur, effektiv transport, löpande band, el och maskiner som förenklade arbetet. Arbetare som samverkade i en industriprocess innebar ett högre produktionsresultat och möjliggjorde bättre hållbarhet, vilket är revolutionerade produktionskrafter. Men produktionsförhållandena ändrades så att slaktarna förlorade en självständig existens som hantverksföretagare och blev istället för det en avlönad anställd livsmedelsarbetare underordnad en kapitalist.

Historiskt sett så uppstår inte klassrelationer för att enskilda individer väljer att yrkesgruppera sig. (På individnivå finns idag inga klasser, bara medborgare fria att göra sin egen karriär.) Klass uppstår för att en grupp med en viss syssla i samhällets arbetsdelning underordnar en annan grupp. Klass upprätthålls ytterst via hot om våld. Samhället når vid ett visst skede punkten då de skilda intressena som uppstår mellan de olika klasserna skapar motsättningar som inte kan lösas till allas fördel. I början så var inte ”samhällets styrelse” avskild och upphöjd från ”samhällskroppen”, och det rådde allmän beväpning av samhällets medlemmar. Men, nu tvingade en klass, i strävan att härska, fram en särskild apparat med vapenmonopol, vilket är kärnan till vad vi idag kallar för ”staten”. Staten uppstod när motsättningarna mellan klasserna inte längre kunde mildras, utan krävde en särskild kontrollapparat ”över” samhället. Det är regering, ämbetsmän, fängelser, domstolar, militär, polis, tillsynsmän m.m. Resten utgör bara dess påbyggnad.

*

Man kan se klassamhällets konturer tydligt på minsta lilla arbetsplats idag. På en fabrik har man t.ex., beroende på företagets storlek och verksamhet, ägaren eller en klick aktieägare i toppen. Förr skötte ägaren/ägarna alla affärskontrakt, all kvartalsplanering och arbetsledning själva, men utvecklingen tvingade större företag att delegera visst ansvar. I toppen av chefshierarkin finns idag VD, HR och styrelse, vilkas roller är juridiskt skilda från ägandet (även om de är samma personer). Under dessa chefer för ekonomi, personal, försäljning m.m. Underst i denna chefshierarki finns avdelningschefer, arbetsledare eller linjecoacher. Avståndet mellan arbetsledarna och den rent värdeskapande arbetarmassan på golvet (arbetarklassen) avgörs av om arbetsorganisationen är vågrät eller lodrät.

Lägre chefer eller ”halv-basar” kanske t.o.m. jobbar lejonparten av arbetstiden med samma sak som resten på golvet och drabbas av samma arbetsmiljö, men ett otal band främjar dem också från dem. Ansvar för företagets personalpolitik, uppmuntran till eller karriärmöjligheter i att drilla produktionsresultaten eller låta lojaliteten uppåt gå ut över kollegorna på golvet, lojalitetstillägg till lönen (om än magert), o.s.v. De befinner sig i en motsägelsefull klassposition mellan maktlösa lönearbetare i botten och företagsledningen i toppen. Förutom dessa finns det en grupp anställda som inte direkt har några intressen som strider mot arbetarna på golvets, men som har mer individuella arbetssätt med intellektuella inslag (t.ex. säljare, maskintekniker, mekaniker, hygien- och kvalitetsansvariga).

Industrin (med industrianknuten transport, råvaruutvinning, byggbransch, m.m.) och dess poler med underställda lönearbetare och överställda kapitalister, har sina dito motsvarigheter i cirkulations-, reproduktions- och tjänstesektorn. Skillnaden är att produktionsarbetare skapar ett större varuvärde när kostnaden för löner, lokal, maskiner, redskap och material är betalda. ”Mervärde” är källan till resurser som sedan frigörs till industriprofit, handelsprofit, skatt, improduktiva kostnader (t.ex. biljettkontrollanter, arbetsledning) m.m. Då har det inte heller någon betydelse om det producerande företaget är statligt eller privat, eftersom huvudsaken är att exploatering av mervärde råder. För detta gör att oavsett om det är hamnarbetarna på det privata APMT eller gruvarbetarna på det statliga LKAB som strejkar så ”står Sverige stilla”. Mervärdesproducerande arbetares fackföreningar har strategisk politisk betydelse. Trots att arbetande klasser inom förskolan är lika underordnade så stryper de inte mervärdet när de strejkar. Därmed fick kommunalstrejken år 2003 inte samma sociala tyngd, även om förskolearbetare har alla möjliga intressen gemensamma med de i industrin.

*

När en gång i tiden, i Sverige från 1880-talet, arbetare blev medvetna om sina gemensamma klassintressen så uppstod den socialdemokratiska arbetarrörelsen. Under pionjäråren enades alla arbetares initiativ för att göra sin situation bättre: Kooperationen, Arbetarnas Bildningsförbund, Folkets Park och Folkets Hus, sjuk-, pensions- och a-kassor, begravningsbyrån Fonus, fackliga Landsorganisationen, barnorganisationen Unga Örnar, Arbetarnas Idrottsförbund, Arbetarpressen… ”Ett samhälle i samhället, en stat i staten”, för att citera SSU-ledaren Nils Karleby. Socialdemokratiska Arbetarepartiet talade på grundningskongressen 1889 om att arbetarorganisationerna skulle välja inspektörer av fabrikerna, samt inrätta en Arbetarriksdag som motvikt mot den s.k. legala riksdagen. För att kunna samla arbetarrörelsen lokalt inrättades Arbetarkommunerna, som var tänkta att ersätta de vanliga kommunerna. Ett arbetarklassens samhälle skulle spränga det gamla…

Historien upprepar sig inte, men precis som då är det ingen automatisk process att arbetare lär sig att politik handlar om klasspolitik. Att arbetarrörelsen behöver oberoende för att ta vara på sina intressen, det kommer man inte att heller att lära sig utan ansträngning. Motsättningar måste skärpas, gamla organisationer måste testas ute i konflikt, gamla läxor måste läras om på nytt och nya erfarenheter måste vinnas för att utrota gamla fördomar. Traditionell arbetarklass är visserligen numeriskt försvagad i enskilda länder, men växer i världsmått och trots dess mindre andel av befolkningen behåller den sin sociala tyngd (t.ex. att strejka sin vilja fram). Idag finns det dessutom fler arbetande klasser som delar dess mest grundläggande intressen. Och det finns flera möjliga allianser, nu när småägarklasserna har sjunkit till under 10 procent. Klassfienden är mer enhetlig. Mellanliggande klasskikt står nära eller är redan en del av en organiserad arbetarrörelse. Så, de största hindren är inte objektiva, sociologiska, utan det handlar om bristande medvetenhet och bristande politisk organisering. Arbetarrörelsen lider av en ledarskapskris, och därför så är den tillbakapressad.

*

Hur kan man då förklara klasspolitik? Till skillnad från högre samhällsklasser är de lägre klasserna, som saknar ägande av kapital och lönearbetar åt ägarna under maktlösa förhållanden, ointresserade av att bevara sin ställning som social klass. När klassklyftorna ökar är det en följd av att sådana förhållanden cementeras, samt också något som återverkar, modifierar och reproducerar klasstrukturen. Att det just är i Sverige som klassklyftor ökat snabbast i hela OECD på senare år är något som definitivt strider mot arbetares intressen. Nationalekonomerna Jesper Roine och Daniel Waldenström pekar som orsak till ökande klassklyftor ur att inkomsterna av kapital skjuter ifrån medan de 10 % allra lägsta skikten har fått dramatiskt sänkt inkomst sedan 90-talet, p g a lägre sjukförsäkring, a-kassa och socialbidrag. Därtill fråntas skattesystemet alltmer dess inkomstutjämnande karaktär, samtidigt som skatterna på kapital och förmögenheter minskar alltmer. Inte bara i ekonomisk-politiska sammanhang kan man se klassmönstren utan det syns i arbetsmiljöfrågor som skyddsombuden driver. I princip bekräftar de flesta av arbetslivsforskarna Töres Theorell och Robert A. Karaseks ”krav-kontroll och stödmodell”.  Vi ska redogöra genom några citat från en artikel i SvD från 2013:

”Kartläggningar av arbetsmiljön i Sverige från 90-talets början till i dag visar att utvecklingen gått mot ökade krav samtidigt som möjligheten att påverka arbetet har minskat. […] ‘Ökade krav’ handlar om rationalisering, minskad bemanning och ökade tempokrav. ‘Minskat inflytande över arbetet’ handlar om att de anställda alltmera måste protokollföra det arbete de utför så att andra – som ofta inte är insatta i arbetsuppgifterna – kan kontrollera att de gör ‘rätt’. […] Karaseks krav-kontrollmodell innebär att en person som under lång tid utsätts för både höga arbetskrav och små möjligheter att kontrollera den egna arbetssituationen – ‘spänt’ eller ‘ansträngt arbete’ – löper större risk att bli sjuk än andra[…]  Prototypen är det klassiska löpandebandsarbetet (som i Chaplins Moderna Tider) som kan ses som ‘ruta ett’ i industrisamhällets organisationskultur.”

*

Flyktingfrågan, som idag är en sådan het potatis, har ytterst en klassdimension (t.o.m. en global sådan). Dels har regeringen valt att inte finansiera flyktingnotan på bekostnad av de som fått sig på en explosionsartad ökning i inkomster av kapital på senare år, utan hellre dragit ner på biståndet till fattiga länder och skära i välfärd för vanligt folk i Sverige (t.ex. sjukförsäkring, assistansersättning). Dels så har rika områden bara tillfälligt tagit emot flyktingar och skickat dem vidare för att bo i utsatta förortsområden och fattigare kommuner (t.ex. Vivalla). Dels har flyktingkrisen organiserats så att de kommuner som har tagit emot mest flyktingar har sett stört ökning av låginkomsttagare och mellanskikten försvinner för att hamna i antingen låg- eller höginkomsttagarskiktet, kort sagt förvärrat klassklyftorna. Dels har asylföretagare (t.ex. Bert Karlsson) skott sig med 50 procent vinstmarginal, ibland där flyktingar har tvingats gå och dras med vägglöss, trasiga toaletter, undermålig städning m.m. Dels har den förvärrade bostadsbristen utnyttjas av högern (med hyresbolagen i ryggen) för att ropa om marknadshyror (istället för t.ex. ett massivt offentligt bostadsprogram, likt 1965-75), vilket troligtvis innebär högre hyror för vanligt folk som bor i allmännyttan.

Bostad är en klassfråga! Inte bara för att vilken samhällsklass (ställning inom den samhälleliga produktionen) man har är en stark faktor i att indirekt bestämma var man har möjlighet att bo, utan även gällande problem med trångboddhet. Anders Lago, HSB:s ordförande, skriver i SvD att det ”kan leda till bristande studiero” och ”svagare kontroll av ungdomar”. Kort sagt, den sysselsättning (eller icke-sysselsättning) man har avgör vilka möjligheter man har att undvika att bo trångt, och den familj som är trångbodd har med sannolikhet större svårigheter för barnen att göra klassresa.  Därför är barn till invandrare överrepresenterade i arbetarklassen, t.ex. som byggarbetare. Dessutom påverkas skolgång av klass, och vice versa. Vi citerar facket Lärarnas Riksförbunds tidning Skolvärlden:

”Att leva i en ekonomiskt utsatt familj ökar dramatiskt risken för sämre hälsa, för att inte klara skolan och för att som vuxen fastna i bidragsberoende. […] I de mest utsatta områdena kan bara hälften av eleverna börja gymnasiet. Genomsnittet för landet är 88 procent. […] För de flesta barn som växer upp i ekonomisk utsatthet innebär det en stor press, även om det kan vara svårt för omgivningen att uppfatta. Barnen är nervösa över den dåliga ekonomin men håller tyst om sina känslor, särskilt inför föräldrarna. […] Många av barnen skäms över familjens situation. Inte ens kompisarna ska veta hur de har det. […] Att inte ha råd kan innebära att man inte kan gå med på bio, att man inte kan gå och fika eller ta hem kompisar efter skolan för att man är orolig att de ska äta upp maten. Men att använda strategier av självexkludering på det här sättet är väldigt riskabelt. Barnen tar en stor social risk i och med att man blir den som är tråkig. Till sist blir man kanske inte ens tillfrågad, man blir ensam. […] Segregationen ökar och det syns i skillnaden mellan skolors resultat. Till exempel har nästan 100 procent av eleverna i skolorna i Stockholms innerstad gymnasiebehörighet i nian. I Rågsvedsskolan, 15 minuter söderut med tunnelbanan, gäller det bara för 27 procent av eleverna. Mönstret går igen i andra städer.”

*

Klassindelning handlar inte om att artbestämma individer, utan om att se en struktur vi alla är en del av (vare sig vi vill eller inte). Men, då blir frågan varför det idag känns så svårt att avgöra klass och tala om klass. År 2004 gav Stefan Svallfors, professor i sociologi vid Umeå universitet, ut en bok som baseras på en internationell studie om klassers skilda attityder i de centrala samhällsfrågorna. Boken Klassamhällets kollektiva medvetande utgår från en process som är tudelad och motsägelsefull: ”rekommodifiering”, där västvärldens utveckling präglas ånyo av ett större marknadsberoende; samt ”deartikulering”, där den politiska offentligheten präglas av en osynliggjord klassdimension. När det gäller Sverige skulle utvecklingen sedan 80-talet kunna sammanfattas i tio punkter. Punkt 1-5 gäller rekommodifiering (R-K) och 6-10 deartikulering (D-A).

  1. Marknaden och varurelationer träder in i välfärdssektorn. (R-K)
  2. Globala finansmarknader tränger in och inkräktar på nationella arbetsmarknadsregleringar. (R-K)
  3. Fasta anställningar undermineras av arbetslöshet, tillfälliga anställningsformer och bemanningsföretag. (R-K)
  4. Tydligare koppling mellan ställning i arbetet och kvalitet på socialförsäkringar, samhällsservice, boende m.m. (R-K)
  5. Försvagade system för kollektiva handlingar kring lönebildningar, och därmed ökad inkomstojämlikhet. (R-K)
  6. Arbetarrörelsens traditionella partier, (S) och (V), retirerar från varje politik för ”ekonomisk demokrati” eller ”arbetsplatsdemokrati”. (D-A)
  7. Europeisk socialdemokrati suddar ut de politiska skillnaderna mellan sina egna program och socialliberalernas, i o m den s.k. ”tredje vägens politik”. (D-A)
  8. Fackföreningarna försvagas organisatoriskt, medlemsmässigt och i det offentliga samtalet. (D-A)
  9. Rekommodifieringen skapar behov av en tydligare klasspolitik, men då inget parti mobiliserar utifrån klass så splittras arbetare alltmer som intressegrupp. (D-A)
  10. Det politiska missnöjet tar därför andra vägar, i växande missnöje med det politiska systemet och partierna, samt ökande röstsiffror för nationalister, missnöjespartier och populister. (D-A)

*

För att återvända till spåret som denna artikel började med: ingen undkommer klassamhället, och alla politiska frågor har i sista hand med klass att göra. Att tro något annat är att förhålla sig icke-socialvetenskapligt, som en världsfrånvänd dumskalle. ”Jaså, du bestrider? Men är det inte så typisk för en dumskalle att alltjämt bestrida?”, såsom Brecht uttryckte det i sin dikt. Visst, det kanske finns en otydlighet om vad klass är och när det väl talas i de termerna så kan det låta lite gammaldags. Därför har det fackliga idéinstitutet Katalys i år ställt professor Göran Therborn vid Lunds universitet i spetsen för ett projekt för att skapa en ny klassanalys av Sverige. Problemet är att projektet sjösattes av dess frontfigur, vänstersossen Daniel Suhonen, i syfte att skriva en bok inför valet 2018 och att pressa Socialdemokraterna till att anamma mera av hans egna populistiska retorik från ”vänster”. Ett tendentiöst byråkratprojekt ända från starten, som är riggat för att valla in valboskapen i fållorna. Det duger inte! Verklig arbetarpolitik börjar med vad klassen är, hur den står i relation till andra klasser och skikt, vilka resurser den har för att förverkliga sina behov och skaffa sig makt. Man börjar med varat innan man säger böra, inte anpassar varat efter ett förutbestämt böra.

 

DENNIS NILSSON

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s