Sopgubbarna som fick nog

Många av Stockholms erfarna sopgubbar jobbar inte längre kvar i sitt yrke, eller slutar sista september. Bakom beslutet att gå ut i vild strejk den 5 juli och sedan att säga upp sig (eller bli uppsagd) ligger ett nytt lokalt avtal som innebär kraftiga lönesänkningar. Bakom det nya avtalet ligger i sin tur den upphandling av sophämtningen som genomförts av det kommunala bolaget Stockholm Vatten och Avfall, under den röd-gröna majoriteten i Stadshuset.

En offentlig upphandling innebär att privata företag får konkurrera om att få driva en verksamhet, som tidigare ofta drivits av kommunen själv. Företagen kan i sina anbud lova en massa fina saker, men det mest konkreta är det pris de begär från kommunen, för att göra jobbet.

Hela regelverket kring offentliga upphandlingar är en viktig del av EU:s gemensamma marknad och är i grunden till för att ge det privata kapitalet tillgång till de tidigare offentliga monopolen inom servicesektorn. Kapitalet har, sedan systemomläggningen på 1990-talet, möjlighet att investera sina vinster i skattefinansierad verksamhet och att på så sätt få ytterligare en källa till vinst – den här gången från våra skattepengar. Företaget få chansen att under en femårsperiod suga ut så mycket vinst som möjligt, innan det är dags för en ny upphandling

Konsekvenserna av systemet med upphandlingar – när det gäller sophanteringen och många andra områden – är för de anställda bland annat en försämrad anställningstrygghet och en press nedåt på lönerna.

Upphandlingen av sophanteringen i Stockholm var värd ungefär 2 miljarder kronor och lockade flera olika företag. För företagen var det förhoppningar om stora vinster som stod på spel och upphandlingen (2016) överklagades i omgångar, så att övergången som ursprungligen skulle gälla från 1 april har fått skjutas upp till 1 oktober. Vinnarna i upphandlingen blev norskägda Reno Norden (11 sophämtningsdistrikt) och den stora internationella koncernen Suez (4 distrikt).

Lönesänkningarna var redan från början en del av Reno Nordens plan för att ta hem avtalet:

Samtidigt medger Peter Ekholm, vd för Reno Norden i Sverige, utan omsvep att en förändring av lönerna låg inbakad i kalkylen då Reno Norden tog hem kontraktet i Stockholm.

– Ja. Om vi ska vara konkurrenskraftiga så måste vi ge mer av vår kapacitet, jobba mer helt enkelt, säger Peter Ekholm.

Ändringen av lönevillkoren stod också klart för staden när upphandlingen gjordes, menar han.

– Det hade gått att sätta krav på lönenivåer, men det gjorde de inte, konstaterar han.

I samma artikel säger Stockholm Stads ansvariga för sophanteringen, miljöborgarrådet Katarina Luhr (mp) att ”lönefrågan är inte något jag lägger mig i”. (SvD, 12/7 2017)

Det var inte bara behovet av att lägga ett lågt anbud, för att ta hem upphandlingen, som låg bakom lönesänkningarna, utan även ägarnas krav på ökad vinst:

Om de skulle ha behållit våra löner och villkor, så skulle aktieägarna få 6% i vinst, vilket är normalt. Men aktieägarna vill ha 11% i vinst. Och vem får betala? Jo, det är våra löner och villkor.” (Jan Spanedal på stöddemonstrationen för sopgubbarna, 12/8 2017)

Kapitalägarna kräver högre vinster och sänkta löner, och därför kräver de också, i sina tidningar, ännu större inskränkningar i konflikträtten samtidigt som de pressar fackföreningsledningarna till att förråda sina medlemmar:

Facket måste också byta attityd vid vilda strejker. Det räcker inte med att säga att ’den här strejken är inte sanktionerad av oss’. Fackliga företrädare måste ta avstånd från medlemmar som inte respekterar ingångna kollektivavtal.

 Riksdagen bör införa ett förbud mot sympatiåtgärder. Det drabbar per definition de arbetsgivare som inte är inblandade i konflikten. De är oproportionerliga och moraliskt oförsvarbara. Det är beklagligt att regeringen inte tog med frågan om sympatiaktioner i den nytillsatta utredningen om strejkregler, som föranletts av konflikten i Göteborgs hamn.” (Ledare i Dagens Industri, 14/7 2017)

Sopgubbarnas gemensamma kamp och vägran att gå med på sänkta löner är ett exempel att följa mot det samlade angrepp som pågår, mot löner, mot arbetsvillkor, mot konflikträtt och mot våra fackliga organisationer. Konflikten är inte heller över. Utan erfarna sopgubbar är det nu problem med sophämtningen, samtidigt som Reno Norden tydligen har ekonomiska problem och söker en ny ägare…

Arbetsdomstolen har redan förklarat strejken för olovlig, men huvudförhandlingen är planerad till 2 oktober. Då kan det komma krav på att sopgubbarna ska betala höga skadestånd för olovliga konfliktåtgärder. De är värda all solidaritet.

Visar inte den här konflikten också på att vi alla tillsammans behöver resa oss för att försvara konflikträtten få ett slut på upphandlingsvansinnet?

Magnus Classon

 

 

Annonser

Hamnkonflikten

Arbetsgivaren APMT i Göteborgs hamn upprätthöll sin lockout på kvälls- och nattpassen från den 19 maj till den 30 juni. Sex veckor, med ett sammanlagt produktionsbortfall på 371 timmar. Under samma period, den 20 juni, varslades 160 anställda om uppsägning. Den tidigare indragningen av Hamn 4:ans normala fackliga rättigheter har fördjupats och de har utestängts från uppsägningsförhandlingarna om de egna medlemmarna. Arbetsgivaren tillåter bara att minoritetsfacket Transport deltar i dessa förhandlingar.

Arbetsgivarens offensiv med kraftfulla konfliktåtgärder har uppenbarligen syftet att försvaga, och helst utplåna, den oberoende och medlemsstyrda fackliga organisationen Hamn 4:an, för att lättare kunna göra sig av med fast anställda och istället hyra in tillfällig arbetskraft. Kort sagt för att försvaga arbetet och förstärka kapitalet.

Att de egna konfliktåtgärderna har tvingat bort kunder till andra hamnar är tydligen ett pris man är berett att betala. Men i striden ingår också arbetsgivarens ständiga försök att lägga skulden för kundtappet på Hamn 4:ans konfliktåtgärder – en åttatimmarsstrejk (24 jan) och en begränsad övertidsblockad. Media har inte tvekat att hjälpa till med detta, både genom att villigt upplåta utrymme för arbetsgivarens debattartiklar med lögner och halvsanningar och genom egna reportage som ger en förljugen bild av konflikten.

Hamn 4:an har i medlingsförhandlingarna varit beredda att acceptera fredsplikt i form av antingen ett trepartsavtal eller ett avtal som är likalydande och löper parallellt med Transports avtal. Transport har sagt nej till trepartsavtal och arbetsgivaren till två parallella avtal. Arbetsgivarens krav är att Hamnarbetarförbundet ska teckna ett hängavtal till Transports avtal. Det skulle innebära att de accepterar fredsplikt utan att få något inflytande över avtalets innehåll.

Även i de hamnar som tagit över delar av det gods som tidigare gick till Göteborg, så är Hamnarbetarförbundet majoritetsfack, men arbetsgivaren är kommunen. Där kan Hamnarbetarförbundet fortfarande verka utifrån tidigare överenskommelser med arbetsgivaren och verksamheten löper på utan större konflikter.

Konflikten i Göteborgs hamn har ändå blivit en nationell angelägenhet, efter att arbetsgivarna i Svenska Hamnar och Svenskt Näringsliv fått regeringen att tillsätta en utredning om att inskränka konflikträtten.

Hamnarbetarförbundets avdelning i Göteborg är alltså under hård press från flera håll, men med stöd från sympatistrejker både i svenska och utländska hamnar och från arbetare i andra branscher i Sverige, så håller man ihop och fortsätter striden mot de upprepade angreppen från APMT och deras vänner.

Nödvändigheten att stå upp till försvar av konflikträtten – och själva existensen av kämpande, medlemsstyrda fackföreningar, oberoende från stat och kapital – har blivit uppenbar i Göteborgs hamn, men är under ytan en central fråga för hela arbetarrörelsen.

Vi behöver tillsammans stärka den kampen, genom initiativ för gemensamma diskussioner och aktioner. På Jobbet vill bidra till att ta ett steg framåt i den riktningen.

Magnus Classon

Stöd de lock-outade hamnarbetarna! Försvara konflikträtten för alla!

Med den centrala arbetsgivarorganisationen Svenskt Näringsliv och med Svenska Hamnar i ryggen så inledde arbetsgivaren APM Terminals en lock-out mot hamnarbetarna i Göteborg, den 19 maj. Lock-outen gäller vardagar mellan kl 16.00 till 07.00, till den 30 juni:

De flesta schemalagda hamnarbetarna i containerterminalen arbetar tvåskift och hamnen har dagligen ett hundratal hamnarbetare schemalagda på vardagskvällar. Nattetid uppgår den schemalagda arbetsstyrkan till ett 40-tal schemalagda hamnarbetare. APM Terminals aviserade nedstängning av terminalen innebär således att hotet om lockout och en halvering av lönen omfattar en kvalificerad majoritet av Hamnarbetarförbundets medlemmar under konfliktperioden.” (www.hamn.nu)

Hamnarbetarförbundet och dess medlemmar kämpar för likvärdiga fackliga rättigheter, respekt för lagar och tidigare överenskommelser och mot godtycklig delegering av arbetet till andra yrkesgrupper.

Lock-outen och varsel om uppsägningar är led i arbetargivarnas försök att krossa Hamnarbetarförbundet som en oberoende facklig organisation som konsekvent försvarar sina medlemmars intressen, bland med hjälp av en övertidsblockad. Arbetsmarkandsminsiter Ylva Johansson säger å sin sida att ”man tagit intryck av reaktionerna från näringslivet” och att ”det faktiskt kan handla om inskränkningar i konflikträtten” (GP 23/5 2017) när nu regeringen tillsätter en utredning för att ”se över reglerna för att vidta stridsåtgärder i en situation där arbetsgivaren redan är bunden av kollektivavtal eller där skälet för att vidta stridsåtgärder är något annat än att uppnå ett kollektivavtal” (www.regeringen.se, 23/5 2017).

Det visar att hamnarbetarnas kamp med sin majoritetsfackförening är en kamp som angår alla löntagare och alla fackförbund. Allt stöd till hamnarbetarna, deras fackförbund och till de inom andra fackförbund som underifrån driver solidariteten med hamnarbetarna, ofta mot sina egna ledningars vilja! Kampen handlar om allas vår konflikträtt!