Sopgubbarna som fick nog

Många av Stockholms erfarna sopgubbar jobbar inte längre kvar i sitt yrke, eller slutar sista september. Bakom beslutet att gå ut i vild strejk den 5 juli och sedan att säga upp sig (eller bli uppsagd) ligger ett nytt lokalt avtal som innebär kraftiga lönesänkningar. Bakom det nya avtalet ligger i sin tur den upphandling av sophämtningen som genomförts av det kommunala bolaget Stockholm Vatten och Avfall, under den röd-gröna majoriteten i Stadshuset.

En offentlig upphandling innebär att privata företag får konkurrera om att få driva en verksamhet, som tidigare ofta drivits av kommunen själv. Företagen kan i sina anbud lova en massa fina saker, men det mest konkreta är det pris de begär från kommunen, för att göra jobbet.

Hela regelverket kring offentliga upphandlingar är en viktig del av EU:s gemensamma marknad och är i grunden till för att ge det privata kapitalet tillgång till de tidigare offentliga monopolen inom servicesektorn. Kapitalet har, sedan systemomläggningen på 1990-talet, möjlighet att investera sina vinster i skattefinansierad verksamhet och att på så sätt få ytterligare en källa till vinst – den här gången från våra skattepengar. Företaget få chansen att under en femårsperiod suga ut så mycket vinst som möjligt, innan det är dags för en ny upphandling

Konsekvenserna av systemet med upphandlingar – när det gäller sophanteringen och många andra områden – är för de anställda bland annat en försämrad anställningstrygghet och en press nedåt på lönerna.

Upphandlingen av sophanteringen i Stockholm var värd ungefär 2 miljarder kronor och lockade flera olika företag. För företagen var det förhoppningar om stora vinster som stod på spel och upphandlingen (2016) överklagades i omgångar, så att övergången som ursprungligen skulle gälla från 1 april har fått skjutas upp till 1 oktober. Vinnarna i upphandlingen blev norskägda Reno Norden (11 sophämtningsdistrikt) och den stora internationella koncernen Suez (4 distrikt).

Lönesänkningarna var redan från början en del av Reno Nordens plan för att ta hem avtalet:

Samtidigt medger Peter Ekholm, vd för Reno Norden i Sverige, utan omsvep att en förändring av lönerna låg inbakad i kalkylen då Reno Norden tog hem kontraktet i Stockholm.

– Ja. Om vi ska vara konkurrenskraftiga så måste vi ge mer av vår kapacitet, jobba mer helt enkelt, säger Peter Ekholm.

Ändringen av lönevillkoren stod också klart för staden när upphandlingen gjordes, menar han.

– Det hade gått att sätta krav på lönenivåer, men det gjorde de inte, konstaterar han.

I samma artikel säger Stockholm Stads ansvariga för sophanteringen, miljöborgarrådet Katarina Luhr (mp) att ”lönefrågan är inte något jag lägger mig i”. (SvD, 12/7 2017)

Det var inte bara behovet av att lägga ett lågt anbud, för att ta hem upphandlingen, som låg bakom lönesänkningarna, utan även ägarnas krav på ökad vinst:

Om de skulle ha behållit våra löner och villkor, så skulle aktieägarna få 6% i vinst, vilket är normalt. Men aktieägarna vill ha 11% i vinst. Och vem får betala? Jo, det är våra löner och villkor.” (Jan Spanedal på stöddemonstrationen för sopgubbarna, 12/8 2017)

Kapitalägarna kräver högre vinster och sänkta löner, och därför kräver de också, i sina tidningar, ännu större inskränkningar i konflikträtten samtidigt som de pressar fackföreningsledningarna till att förråda sina medlemmar:

Facket måste också byta attityd vid vilda strejker. Det räcker inte med att säga att ’den här strejken är inte sanktionerad av oss’. Fackliga företrädare måste ta avstånd från medlemmar som inte respekterar ingångna kollektivavtal.

 Riksdagen bör införa ett förbud mot sympatiåtgärder. Det drabbar per definition de arbetsgivare som inte är inblandade i konflikten. De är oproportionerliga och moraliskt oförsvarbara. Det är beklagligt att regeringen inte tog med frågan om sympatiaktioner i den nytillsatta utredningen om strejkregler, som föranletts av konflikten i Göteborgs hamn.” (Ledare i Dagens Industri, 14/7 2017)

Sopgubbarnas gemensamma kamp och vägran att gå med på sänkta löner är ett exempel att följa mot det samlade angrepp som pågår, mot löner, mot arbetsvillkor, mot konflikträtt och mot våra fackliga organisationer. Konflikten är inte heller över. Utan erfarna sopgubbar är det nu problem med sophämtningen, samtidigt som Reno Norden tydligen har ekonomiska problem och söker en ny ägare…

Arbetsdomstolen har redan förklarat strejken för olovlig, men huvudförhandlingen är planerad till 2 oktober. Då kan det komma krav på att sopgubbarna ska betala höga skadestånd för olovliga konfliktåtgärder. De är värda all solidaritet.

Visar inte den här konflikten också på att vi alla tillsammans behöver resa oss för att försvara konflikträtten få ett slut på upphandlingsvansinnet?

Magnus Classon

 

 

Annonser

Hamnkonflikten

Arbetsgivaren APMT i Göteborgs hamn upprätthöll sin lockout på kvälls- och nattpassen från den 19 maj till den 30 juni. Sex veckor, med ett sammanlagt produktionsbortfall på 371 timmar. Under samma period, den 20 juni, varslades 160 anställda om uppsägning. Den tidigare indragningen av Hamn 4:ans normala fackliga rättigheter har fördjupats och de har utestängts från uppsägningsförhandlingarna om de egna medlemmarna. Arbetsgivaren tillåter bara att minoritetsfacket Transport deltar i dessa förhandlingar.

Arbetsgivarens offensiv med kraftfulla konfliktåtgärder har uppenbarligen syftet att försvaga, och helst utplåna, den oberoende och medlemsstyrda fackliga organisationen Hamn 4:an, för att lättare kunna göra sig av med fast anställda och istället hyra in tillfällig arbetskraft. Kort sagt för att försvaga arbetet och förstärka kapitalet.

Att de egna konfliktåtgärderna har tvingat bort kunder till andra hamnar är tydligen ett pris man är berett att betala. Men i striden ingår också arbetsgivarens ständiga försök att lägga skulden för kundtappet på Hamn 4:ans konfliktåtgärder – en åttatimmarsstrejk (24 jan) och en begränsad övertidsblockad. Media har inte tvekat att hjälpa till med detta, både genom att villigt upplåta utrymme för arbetsgivarens debattartiklar med lögner och halvsanningar och genom egna reportage som ger en förljugen bild av konflikten.

Hamn 4:an har i medlingsförhandlingarna varit beredda att acceptera fredsplikt i form av antingen ett trepartsavtal eller ett avtal som är likalydande och löper parallellt med Transports avtal. Transport har sagt nej till trepartsavtal och arbetsgivaren till två parallella avtal. Arbetsgivarens krav är att Hamnarbetarförbundet ska teckna ett hängavtal till Transports avtal. Det skulle innebära att de accepterar fredsplikt utan att få något inflytande över avtalets innehåll.

Även i de hamnar som tagit över delar av det gods som tidigare gick till Göteborg, så är Hamnarbetarförbundet majoritetsfack, men arbetsgivaren är kommunen. Där kan Hamnarbetarförbundet fortfarande verka utifrån tidigare överenskommelser med arbetsgivaren och verksamheten löper på utan större konflikter.

Konflikten i Göteborgs hamn har ändå blivit en nationell angelägenhet, efter att arbetsgivarna i Svenska Hamnar och Svenskt Näringsliv fått regeringen att tillsätta en utredning om att inskränka konflikträtten.

Hamnarbetarförbundets avdelning i Göteborg är alltså under hård press från flera håll, men med stöd från sympatistrejker både i svenska och utländska hamnar och från arbetare i andra branscher i Sverige, så håller man ihop och fortsätter striden mot de upprepade angreppen från APMT och deras vänner.

Nödvändigheten att stå upp till försvar av konflikträtten – och själva existensen av kämpande, medlemsstyrda fackföreningar, oberoende från stat och kapital – har blivit uppenbar i Göteborgs hamn, men är under ytan en central fråga för hela arbetarrörelsen.

Vi behöver tillsammans stärka den kampen, genom initiativ för gemensamma diskussioner och aktioner. På Jobbet vill bidra till att ta ett steg framåt i den riktningen.

Magnus Classon

Det talande verktyget

En gång i tiden började en ung man på ett fabriksjobb. Han kom direkt från gymnasiet, tog med sitt fria sinnelag och visste inte vad som väntade. Det fanns inget att jämföra med. Skolan hade varit obligatorisk men ägde en inte, medan jobbet skulle äga en fastän man var där frivilligt. I hemmets skyddade hägn, i skolan och ute i civilisationen tog folk hänsyn till om man hade en bokstavskombination, humörsvängningar, ångestsyndrom, med mera, med mera. I skolan kunde man leva rövare och konsekvensen blir att bekymrade lärare och föräldrar engagerade sig för att det skulle gå bra i livet, och om andra elever var taskiga eller mobbades kunde de även engagera sig för att ens frihet att må bra och vara fredad. På jobbet skulle motsvarande rektorn, syokonsulenten, kisarna, ja hela den anställda hierarkin vara mobbare, se till att en inte mår bra och trycka ner stoltheten och kväva ens begåvningar.

Nya jobbet hade ett slags a-lag och ett b-lag, och killen tillhörde b-laget. A-lagets rektor, syokonsulent, kisar med flera var visserligen plågoandar för sina respektive, men tillhörde man b-laget så hade man en hel andra uppsättning av mobbare att exkluderas till om «det inte passar». För, som motsvarande rektor sade: «här kan man ta in vemsomhelst från gatan – du är inte oersättlig». (Det kan, som sagt, vara hårt att höra om man inbillat sig att var människa är unik.) Ända sedan antiken hade dessa etablerade skolors män sett arbetarna som «talande verktyg» och endast skilt dem från djuren i att de senare är«brummande verktyg». Medan skolan belönade de som var förfinade, pålästa, ambitiösa och goda kamrater, så belönade den «nya skolan» (fabriken) de som var råa, primitiva, dåliga kamrater, och enda likheten var egentligen att «magisterns gullegrisar» blev ärade och belönades.

Hur skulle den unga killen göra? Han tänkte att ”man kan vara fri i tanken även om man är fjättrad i bojor”, i René Descartes anda. Läste Nietzsche och drömde om att förbli en stark person som rider ut stormen, trotsar alla odds, går mot strömmen och triumferar med yttersta enkelhet på grund av sin naturliga talang (d.v.s. en övermänniska). Men om man kan föreställa sig hur det är att leva i verkligheten från filmen Idiocracy, så kan man gissa sig till hur det gick. Hans ”kis” ville statuera exempel med honom, hetsa upp hierarkin mot honom för att skrämma de andra och tvinga dem att akta sig för att bete sig som anstår en fri atenare när man är ett talande verktyg. Denna gång räknade inte hierarkin att det hade växt fram en konspiration från golvet, som bara växte sig starkare och starkare. Istället för att kräla i stoftet och offra b-lagaren för att inte skrämma de frossande och druckna gudarna på berget Olympen så hade de”förmätna undersåtarna” nu slutit upp på hans sida. Det blev ett jävla rabalder, men den här gången fick han inget straff för sina underlåtenhetssynder. Men snart visade det sig att han inget lärde av detta…

Ett halvår senare utspelar sig ett samtal med en av konspiratörerna och b-lagaren, som säger: ”om man sköter sig så blir man kvar, om man inte sköter sig så får man gå”. Den en gång så fria och ofördärvade unga mannen hade nu börjat älska arbetsorganisationen mer än den älskade sig själv. Jobbet var lika dötrist som Sisyfos straff i den grekiska mytologin: att rulla upp en sten för berget varje dag, som rullar ner över natten, och börja om nästa dag. Men b-lagaren hade pantsatt sina mänskliga känslor och sitt förstånd för att investera sina känslor och sitt förstånd i tt visa sig duktigare än alla andra att rulla upp den där stenen. Han tog på sig en ständigt arg, irriterad grimas, smällde i redskap och material om någon inte lika flitigt och effektivt som han ”rullande stenen” och marscherade i demonstrativa steg för att forcera fram en auktoritet han inte naturligt ägde. Den ”halvgud” som en gång försökte slänga ut honom till Hades uppvaktade han ständigt och med bror Duktigs nit. Han övergav konspiratörerna och baktalade dem som en gång räddat honom från Olympens vrede. Halvguden log, men skrattade bakom hans rygg.

Den unge mannen hade nämligen en plan… Han skulle krusa likt en puckelryggad skoputsarpojk, ta sig in i a-laget först, och sedan bli kis, syokonsulent… ja, kanske till och med rektor? Vad han inte hade räknat med var att nu, till skillnad från skolan, krävdes inte bara löjligt överdriven lydnad, meningslös entusiasm för meningslösa ting, utan att samtidigt som han ytligt beter sig förryckt så ska han inte upplevas som en ”räv i en hönsgård” av sina likar. Det hade, nämligen, alla andra i hierarkin mot alla odds klarat. Men inte han. Så hur tror du han slutade? Vi lämnar det åt fantasin hos läsaren med en elementär slutledningsförmåga. Men tryggheten på jobbet blev i alla fall inte bättre…

Dennis Nilsson

Det handlar om klass, dumskalle (Kortversion)

Inget står över klass för oss arbetare: inte bostad, krig, invandring, jobb, miljö, utbildning – inget! Från lönen, arbetsorganisationen och den stress vi har på jobbet till hur lagar stiftas, vi beskattas, samhällets resurser används m.m.  Så, vi knegare gör bäst i att erkänna det och agera därefter. ”Jaså, du bestrider? Men det är ju typiskt en dumskalle att alltjämt bestrida”, som Brecht diktade.

Varje år beställer fackföreningen statistiska mätningar på klassklyftor och varje val mäter Statistiska Centralbyrån ”klassröstning”. I Sverige erkänns det t.o.m. idag att tillväxten är en klassfråga. Till SvD säger den 3 mars Kristian Skånberg vid Stockholm Enviroment Institute: ”Principiellt kan ett land tömma sina oljekällor, köra slut på sin maskinpark, låta arbetskraften slita ut sig och få jättehög BNP under massa år. Men sen står man där och har inget att leva av…” 

Arbetslivsforskarna Theorell/Karaseks ”krav-kontroll-stödmodell” utgår från att stress vi känner på jobbet handlar om ökade krav medan kontrollen över det egna arbetet försvinner – alltså om hur den klass som äger företaget stärker sin makt. Sveriges sociala klyftor ökar mest i hela OECD. Enligt ekonomerna Roine/Waldenström beror det på att 10 % med lägst inkomst får lägre a-kassa, sjukförsäkring, socialbidrag, samtidigt som kapitalinkomster (aktier, fastigheter) skjuter i höjden och skatten fråntas sin inkomstutjämnande roll – ja, klass igen.

På senare år har SD fått galopperande väljarsiffror och även vunnit många arbetarväljare i LO, med invandring som paradfråga. Men, aldrig förklarar de hur senare års flyktingvåg är en klassfråga. Rika områden som Täby och Danderyd skickade vidare ”sina” flyktingar till fattigkommuner och problemområden, där trångboddhet och andra problem förvärrats. Pengarna togs delvis från svensk välfärd och bistånd till fattiga länder. Rika hölls skadeslösa medan klassklyftorna späddes på, men så behövde inte ”bördan” ha delats. Det var inte nödvändigt för nyanlända att tävla om våra resurser, utan kunde lika gärna ha ”tagit” av de rikas.

Klass är en stark faktor i att bestämma vart och hur man kan bo. Bostadsfrågan hjälper även till att förstärka klassmönstren. Som HSB:s ordförande Anders Lago sade till SvD, så kan trångboddhet ”leda till bristande studiero” och ”svagare kontroll av ungdomar”. Barnen får då svårare att klättra på samhällsstegen i framtiden. Skola, bostad och klass hänger ihop. Invandrare är mer drabbade och därför är invandrarbarn överrepresenterade i arbetaryrken (t.ex. byggjobbare). All sorts ojämlikhet hjälper till att återskapa klasstrukturen, som inte är en av många ojämlikheter (kön, etnicitet, m.m.), utan är grunden som allting står på.

Sverige var som jämlikast 1983, sedan har klassklyftorna vidgats till 1940-talets nivå. Sociologen Stefan Svallfors gav 2004 ut boken Klassamhällets kollektiva medvetande. Där beskriver han en motsättning som har byggts upp i samhället, där å ena sidan de lägre samhällsklasserna blir alltmer beroende av marknaden (”rekommodifiering”), och å andra sidan har S, V och övriga partier osynliggjort klassaspekterna (”deartikulering”). När inget parti driver arbetarpolitik minskar det systemets legitimitet, samt öppnar upp för missnöjespartier och populism.

*

Klassamhället har knappast försvunnit. För vad är klasser? Jo, i varje samhälle delas människor in i olika roller för att producera vad samhället behöver. I 200,000 år uppdelades arbete på ett sätt så att ingen samhällsgrupp kunde ha monopol på resurserna, d.v.s. klasslöst. Men när ett överskott utöver överlevnad växte fram av utvecklingen så tenderade resurserna att läggas på arbetet med mest prestige. För att bättre bemästra naturen krävdes teknik och vetenskap för att mer planenligt organisera arbetet för att uppfylla behoven. De som hamnade i en sits att bestämma över arbete, teknik och vetenskap blev härskande klass, och en annan klass dess undersåtar. Idag utgörs de av kapitalister och lönearbetare.

Indelningen ovan motsvarar ett s.k. kapitalistiskt produktionssätt, som dominerar vårt samhälle idag. Vi kan som exempel ta köttbranschen. Före Slakthusområdet i Stockholm grundades 1912 var ägde köttarbetarna slaktbodar. Lejdare ledde kor över staden till slaktstället. Slaktarna bar djurdelar på ryggen. Men 1912 invigdes ett område där boskapen kom in med tåg, hölls i fållor i området, togs in i krokar i skenor till specialiserade stycklokaler med modern utrustning där arbetslag jobbade åt kapitalägare. Staten byggde tjänstebostäder för veterinärer. Moderna kyl- och kraftanläggningar byggdes. Effektiviteten och kvalitén revolutionerades, men köttarbetare förlorade deras oberoende och blev underordnade anställda.

Såhär kan klassförhållande se ut på en konkret arbetsplats… På toppen, beroende på företagets storlek, ägare eller en klick aktieägare i toppen. Utvecklingen har tvingat ägare att delegera ansvar på en hierarki av chefer. Högst upp VD, HR och styrelse, vars roller juridiskt skiljs från ägandet (även om de är samma personer). Under dem finns chefer för ekonomi, personal, försäljning m.m. Och underst i den här hierarkin finns avdelningchefer, linjecoacher eller arbetsledare. Dessa kanske jobbar lejonparten av tiden på golvet, men har viss lojalitet uppåt p g a lönetillägg, ansvar för personalpolitik m.m. Förutom dem finns arbetare utan makt över andras arbete, men vars individuella arbetssätt även har intellektuella inslag (t.ex. säljare, tekniker, mekaniker, hygien- och kvalitetsansvariga). Längst ner finns traditionell arbetarklass: styckare, sågare, iläggare, lager, truckare m.m.

Traditionell arbetarklass har visserligen krympt numerärt, men vi producerar mer än någonsin. Det är visserligen sant att Metall är ett tyngre förbund med tio gånger så många medlemmar och som befinner sig i de exportledande företagen, men vår bransch är ändå en del av regeringens exportstrategi. Underskatta därför inte vår tyngd! Precis som när gruvarbetare på LKAB eller hamnarbetare på APMT strejkar, så kan även vi ”få Sverige att stå still”. Även vi skapar ett större varuvärde när kostnaden för löner, lokal, maskiner, redskap och material är betalda. Detta ”mervärde” gör att även vårt fackförbund har strategisk betydelse. Fackföreningarna samlar idag en massa grupper som delar våra intressen, men behöver allierade med vår sociala tyngd för att få igenom sin vilja i samhället.

I slutet av 1800-talet och en stor del av 1900-talet visade arbetarklassen vad den kunde göra när den var enig och välorganiserad. Idag slåss Hamn 4:an i Göteborg mot en maktfullkomlig fiende sedan ett år tillbaka, en fiende som hotar hela vår strejk- och organisationsfrihet. Det är en medlemsstyrd fackförening som står upp för arbetarrörelsens bästa traditioner och har en ledning som vågar gå till konflikt för intressen som vi alla delar. De har kämpat i ett år, och det finns inga tecken på att de inom en snar framtid kommer att ge upp. Om även Livs, Metall o.a. förbund var så hade arbetsgivarnas klassdiktatur varit bortrensad för länge sedan. Må de rika och de mäktiga bäva inför denna framtid vi har att vinna…

…så var inte en dumskalle. Stå upp mot arbetsgivarna och deras klasspolitik. För arbetande människors oberoende och gemensamma intressen – även i politiken.

DENNIS NILSSON

Stöd de lock-outade hamnarbetarna! Försvara konflikträtten för alla!

Med den centrala arbetsgivarorganisationen Svenskt Näringsliv och med Svenska Hamnar i ryggen så inledde arbetsgivaren APM Terminals en lock-out mot hamnarbetarna i Göteborg, den 19 maj. Lock-outen gäller vardagar mellan kl 16.00 till 07.00, till den 30 juni:

De flesta schemalagda hamnarbetarna i containerterminalen arbetar tvåskift och hamnen har dagligen ett hundratal hamnarbetare schemalagda på vardagskvällar. Nattetid uppgår den schemalagda arbetsstyrkan till ett 40-tal schemalagda hamnarbetare. APM Terminals aviserade nedstängning av terminalen innebär således att hotet om lockout och en halvering av lönen omfattar en kvalificerad majoritet av Hamnarbetarförbundets medlemmar under konfliktperioden.” (www.hamn.nu)

Hamnarbetarförbundet och dess medlemmar kämpar för likvärdiga fackliga rättigheter, respekt för lagar och tidigare överenskommelser och mot godtycklig delegering av arbetet till andra yrkesgrupper.

Lock-outen och varsel om uppsägningar är led i arbetargivarnas försök att krossa Hamnarbetarförbundet som en oberoende facklig organisation som konsekvent försvarar sina medlemmars intressen, bland med hjälp av en övertidsblockad. Arbetsmarkandsminsiter Ylva Johansson säger å sin sida att ”man tagit intryck av reaktionerna från näringslivet” och att ”det faktiskt kan handla om inskränkningar i konflikträtten” (GP 23/5 2017) när nu regeringen tillsätter en utredning för att ”se över reglerna för att vidta stridsåtgärder i en situation där arbetsgivaren redan är bunden av kollektivavtal eller där skälet för att vidta stridsåtgärder är något annat än att uppnå ett kollektivavtal” (www.regeringen.se, 23/5 2017).

Det visar att hamnarbetarnas kamp med sin majoritetsfackförening är en kamp som angår alla löntagare och alla fackförbund. Allt stöd till hamnarbetarna, deras fackförbund och till de inom andra fackförbund som underifrån driver solidariteten med hamnarbetarna, ofta mot sina egna ledningars vilja! Kampen handlar om allas vår konflikträtt!

Det handlar om klass, dumskalle

Det finns ingen politisk eller ekonomisk fråga, vare sig i Sverige eller i större sammanhang, som står över klass. Frågor om arbete, bostad, folkhälsa, krig, invandring, miljö, utbildning, o.s.v., är beroende av de globala och nationella klassförhållanden som vår samtid präglas av. Att tro att majoriteten av alla med makt drivs av lojalitet med någon mystisk idé hellre än kontroll över jordens resurser är naivt, idiotiskt, dumt. Resurser skapas av arbete, så makt över dessa är makt över arbetet, produktionen av samhällets nyttigheter. Våra roller i, de förhållanden vi har till den samhälleliga produktionen avgör vår klasstillhörighet. Det handlar om klass, dumskalle. ”Jaså, du bestrider? Men är det inte så typisk för en dumskalle att alltjämt bestrida?”, som Brecht diktade.

Redan när Aristoteles 332 f.Kr. skrev verket ”Atens konstitution”, ja egentligen långt före, visste man att politik handlar om samhällsklassers inbördes konflikt och förhållanden. Sverige är ett land där vi underförstått har varit medvetna om det, men där vetskapen alltför sällan kommer upp till ytan i den officiella politiken. Ändå beställer fackföreningsrörelsen ständigt statistiska mätningar på hur klassklyftor växer. Statistiska Centralbyrån mäter ”klassröstning” i varje val, o.s.v. När jag, artikelns författare, föddes (1983) var klyftorna i Sverige som allra lägst. Jag tillhör den första generation som upplevt ökande ojämlikhet hela livet.

För ett halvsekel sedan låg Sverige långt över OECD-snittet för tillväxt, men det dröjde inte många år innan denna rekordtillväxt tog slut. I femton år fanns dock ännu resurser att fördela. Därför så kunde man bygga klart pensionssystemet ATP, bygga bort bostadsbristen i miljonprogrammen och även daghemsbristen, samt Palme och arbetarrörelsen driva en aktiv politik mot ojämlikhet och en ”solidarisk lönepolitik”. Idag spelar det däremot föga roll för vanligt folk om BNP växer 1 eller 2 procent, för idag är det tydligt att inte ens tillväxten är till allas gagn. Därför inför regeringen nu nya indikatorer på ”livskvalitet”. I SvD Näringsliv (3/3-2017) förklarar Kristian Skånberg vid Stockholm Enviroment Institute saken:

”Principiellt kan ett land tömma sina oljekällor, köra slut på sin maskinpark, låta arbetskraften slita ut sig och få jättehög BNP under massa år. Men sen står man där och har inget att leva av…”

*

Vad är då klass? I varje samhälle delas vi som människor in i olika roller och positioner för att producera vad samhället behöver. Under historien så lyckades människan skapa sig ett överskott utöver vad som krävdes för ren överlevnad, och det är förutsättning för all kultur. Nyckeln till monopolet på detta överskott är att bestämma hur teknik och vetenskap ska användas och hur det mänskliga arbetet ska organiseras, för att omvandla naturen enligt planlagda mänskliga mål. Teknik, vetenskap, arbete och natur (”produktionskrafterna”) organiseras under bestämda ”produktionsförhållanden”. Vem ska producera vad? Hur då? Vem bestämmer detta? Detta är kärnan i vad som delar in oss i klasser. Den klass som är i position att bestämma om den samhälleliga produktionen får också det avgörande inflytandet på hur samhället ska styras, på krigföring, o.s.v.

För att illustrera produktionskrafter och produktionsförhållandens så kan man peka på Stockholms Slakthusområde (grundat 1912). Innan var köttproduktionen oreglerad, kaotisk och ineffektiv. Så kallade ”lejdare” ledde kor genom staden till slaktstället och styckningen skedde i spridda slaktbodar. Albin Amelins målningar visar slaktaren bära kvartsdelat nöt på ryggen. I Slakthusområdet kom djur, kol till områdets elverk m.m. in på (de som mest åtta) järnvägsspåren som gick dit. Området höll tusentals grisar, kossor, får m.m. i boskapsfållor. Slaktverksamhet organiserades storskaligt. Ingen behövde längre bära döda kroppar på ryggen genom staden utan nu togs de in i förbindelsehallar via krokar i skenor i taket och fördes in i respektive stycklokaler. Området hade egna veterinärer och vaktmästare som sov i särskilda tjänstebostäder. Därtill fick området Sveriges första ammoniakbaserade kyl- och frysanläggning. Hela kedjan hängde nu ihop.

Slakthusområdet pressade köttarbetarna bort från hantverksmässiga slaktbodar in i ett sammanhållet område med djur, effektiv transport, löpande band, el och maskiner som förenklade arbetet. Arbetare som samverkade i en industriprocess innebar ett högre produktionsresultat och möjliggjorde bättre hållbarhet, vilket är revolutionerade produktionskrafter. Men produktionsförhållandena ändrades så att slaktarna förlorade en självständig existens som hantverksföretagare och blev istället för det en avlönad anställd livsmedelsarbetare underordnad en kapitalist.

Historiskt sett så uppstår inte klassrelationer för att enskilda individer väljer att yrkesgruppera sig. (På individnivå finns idag inga klasser, bara medborgare fria att göra sin egen karriär.) Klass uppstår för att en grupp med en viss syssla i samhällets arbetsdelning underordnar en annan grupp. Klass upprätthålls ytterst via hot om våld. Samhället når vid ett visst skede punkten då de skilda intressena som uppstår mellan de olika klasserna skapar motsättningar som inte kan lösas till allas fördel. I början så var inte ”samhällets styrelse” avskild och upphöjd från ”samhällskroppen”, och det rådde allmän beväpning av samhällets medlemmar. Men, nu tvingade en klass, i strävan att härska, fram en särskild apparat med vapenmonopol, vilket är kärnan till vad vi idag kallar för ”staten”. Staten uppstod när motsättningarna mellan klasserna inte längre kunde mildras, utan krävde en särskild kontrollapparat ”över” samhället. Det är regering, ämbetsmän, fängelser, domstolar, militär, polis, tillsynsmän m.m. Resten utgör bara dess påbyggnad.

*

Man kan se klassamhällets konturer tydligt på minsta lilla arbetsplats idag. På en fabrik har man t.ex., beroende på företagets storlek och verksamhet, ägaren eller en klick aktieägare i toppen. Förr skötte ägaren/ägarna alla affärskontrakt, all kvartalsplanering och arbetsledning själva, men utvecklingen tvingade större företag att delegera visst ansvar. I toppen av chefshierarkin finns idag VD, HR och styrelse, vilkas roller är juridiskt skilda från ägandet (även om de är samma personer). Under dessa chefer för ekonomi, personal, försäljning m.m. Underst i denna chefshierarki finns avdelningschefer, arbetsledare eller linjecoacher. Avståndet mellan arbetsledarna och den rent värdeskapande arbetarmassan på golvet (arbetarklassen) avgörs av om arbetsorganisationen är vågrät eller lodrät.

Lägre chefer eller ”halv-basar” kanske t.o.m. jobbar lejonparten av arbetstiden med samma sak som resten på golvet och drabbas av samma arbetsmiljö, men ett otal band främjar dem också från dem. Ansvar för företagets personalpolitik, uppmuntran till eller karriärmöjligheter i att drilla produktionsresultaten eller låta lojaliteten uppåt gå ut över kollegorna på golvet, lojalitetstillägg till lönen (om än magert), o.s.v. De befinner sig i en motsägelsefull klassposition mellan maktlösa lönearbetare i botten och företagsledningen i toppen. Förutom dessa finns det en grupp anställda som inte direkt har några intressen som strider mot arbetarna på golvets, men som har mer individuella arbetssätt med intellektuella inslag (t.ex. säljare, maskintekniker, mekaniker, hygien- och kvalitetsansvariga).

Industrin (med industrianknuten transport, råvaruutvinning, byggbransch, m.m.) och dess poler med underställda lönearbetare och överställda kapitalister, har sina dito motsvarigheter i cirkulations-, reproduktions- och tjänstesektorn. Skillnaden är att produktionsarbetare skapar ett större varuvärde när kostnaden för löner, lokal, maskiner, redskap och material är betalda. ”Mervärde” är källan till resurser som sedan frigörs till industriprofit, handelsprofit, skatt, improduktiva kostnader (t.ex. biljettkontrollanter, arbetsledning) m.m. Då har det inte heller någon betydelse om det producerande företaget är statligt eller privat, eftersom huvudsaken är att exploatering av mervärde råder. För detta gör att oavsett om det är hamnarbetarna på det privata APMT eller gruvarbetarna på det statliga LKAB som strejkar så ”står Sverige stilla”. Mervärdesproducerande arbetares fackföreningar har strategisk politisk betydelse. Trots att arbetande klasser inom förskolan är lika underordnade så stryper de inte mervärdet när de strejkar. Därmed fick kommunalstrejken år 2003 inte samma sociala tyngd, även om förskolearbetare har alla möjliga intressen gemensamma med de i industrin.

*

När en gång i tiden, i Sverige från 1880-talet, arbetare blev medvetna om sina gemensamma klassintressen så uppstod den socialdemokratiska arbetarrörelsen. Under pionjäråren enades alla arbetares initiativ för att göra sin situation bättre: Kooperationen, Arbetarnas Bildningsförbund, Folkets Park och Folkets Hus, sjuk-, pensions- och a-kassor, begravningsbyrån Fonus, fackliga Landsorganisationen, barnorganisationen Unga Örnar, Arbetarnas Idrottsförbund, Arbetarpressen… ”Ett samhälle i samhället, en stat i staten”, för att citera SSU-ledaren Nils Karleby. Socialdemokratiska Arbetarepartiet talade på grundningskongressen 1889 om att arbetarorganisationerna skulle välja inspektörer av fabrikerna, samt inrätta en Arbetarriksdag som motvikt mot den s.k. legala riksdagen. För att kunna samla arbetarrörelsen lokalt inrättades Arbetarkommunerna, som var tänkta att ersätta de vanliga kommunerna. Ett arbetarklassens samhälle skulle spränga det gamla…

Historien upprepar sig inte, men precis som då är det ingen automatisk process att arbetare lär sig att politik handlar om klasspolitik. Att arbetarrörelsen behöver oberoende för att ta vara på sina intressen, det kommer man inte att heller att lära sig utan ansträngning. Motsättningar måste skärpas, gamla organisationer måste testas ute i konflikt, gamla läxor måste läras om på nytt och nya erfarenheter måste vinnas för att utrota gamla fördomar. Traditionell arbetarklass är visserligen numeriskt försvagad i enskilda länder, men växer i världsmått och trots dess mindre andel av befolkningen behåller den sin sociala tyngd (t.ex. att strejka sin vilja fram). Idag finns det dessutom fler arbetande klasser som delar dess mest grundläggande intressen. Och det finns flera möjliga allianser, nu när småägarklasserna har sjunkit till under 10 procent. Klassfienden är mer enhetlig. Mellanliggande klasskikt står nära eller är redan en del av en organiserad arbetarrörelse. Så, de största hindren är inte objektiva, sociologiska, utan det handlar om bristande medvetenhet och bristande politisk organisering. Arbetarrörelsen lider av en ledarskapskris, och därför så är den tillbakapressad.

*

Hur kan man då förklara klasspolitik? Till skillnad från högre samhällsklasser är de lägre klasserna, som saknar ägande av kapital och lönearbetar åt ägarna under maktlösa förhållanden, ointresserade av att bevara sin ställning som social klass. När klassklyftorna ökar är det en följd av att sådana förhållanden cementeras, samt också något som återverkar, modifierar och reproducerar klasstrukturen. Att det just är i Sverige som klassklyftor ökat snabbast i hela OECD på senare år är något som definitivt strider mot arbetares intressen. Nationalekonomerna Jesper Roine och Daniel Waldenström pekar som orsak till ökande klassklyftor ur att inkomsterna av kapital skjuter ifrån medan de 10 % allra lägsta skikten har fått dramatiskt sänkt inkomst sedan 90-talet, p g a lägre sjukförsäkring, a-kassa och socialbidrag. Därtill fråntas skattesystemet alltmer dess inkomstutjämnande karaktär, samtidigt som skatterna på kapital och förmögenheter minskar alltmer. Inte bara i ekonomisk-politiska sammanhang kan man se klassmönstren utan det syns i arbetsmiljöfrågor som skyddsombuden driver. I princip bekräftar de flesta av arbetslivsforskarna Töres Theorell och Robert A. Karaseks ”krav-kontroll och stödmodell”.  Vi ska redogöra genom några citat från en artikel i SvD från 2013:

”Kartläggningar av arbetsmiljön i Sverige från 90-talets början till i dag visar att utvecklingen gått mot ökade krav samtidigt som möjligheten att påverka arbetet har minskat. […] ‘Ökade krav’ handlar om rationalisering, minskad bemanning och ökade tempokrav. ‘Minskat inflytande över arbetet’ handlar om att de anställda alltmera måste protokollföra det arbete de utför så att andra – som ofta inte är insatta i arbetsuppgifterna – kan kontrollera att de gör ‘rätt’. […] Karaseks krav-kontrollmodell innebär att en person som under lång tid utsätts för både höga arbetskrav och små möjligheter att kontrollera den egna arbetssituationen – ‘spänt’ eller ‘ansträngt arbete’ – löper större risk att bli sjuk än andra[…]  Prototypen är det klassiska löpandebandsarbetet (som i Chaplins Moderna Tider) som kan ses som ‘ruta ett’ i industrisamhällets organisationskultur.”

*

Flyktingfrågan, som idag är en sådan het potatis, har ytterst en klassdimension (t.o.m. en global sådan). Dels har regeringen valt att inte finansiera flyktingnotan på bekostnad av de som fått sig på en explosionsartad ökning i inkomster av kapital på senare år, utan hellre dragit ner på biståndet till fattiga länder och skära i välfärd för vanligt folk i Sverige (t.ex. sjukförsäkring, assistansersättning). Dels så har rika områden bara tillfälligt tagit emot flyktingar och skickat dem vidare för att bo i utsatta förortsområden och fattigare kommuner (t.ex. Vivalla). Dels har flyktingkrisen organiserats så att de kommuner som har tagit emot mest flyktingar har sett stört ökning av låginkomsttagare och mellanskikten försvinner för att hamna i antingen låg- eller höginkomsttagarskiktet, kort sagt förvärrat klassklyftorna. Dels har asylföretagare (t.ex. Bert Karlsson) skott sig med 50 procent vinstmarginal, ibland där flyktingar har tvingats gå och dras med vägglöss, trasiga toaletter, undermålig städning m.m. Dels har den förvärrade bostadsbristen utnyttjas av högern (med hyresbolagen i ryggen) för att ropa om marknadshyror (istället för t.ex. ett massivt offentligt bostadsprogram, likt 1965-75), vilket troligtvis innebär högre hyror för vanligt folk som bor i allmännyttan.

Bostad är en klassfråga! Inte bara för att vilken samhällsklass (ställning inom den samhälleliga produktionen) man har är en stark faktor i att indirekt bestämma var man har möjlighet att bo, utan även gällande problem med trångboddhet. Anders Lago, HSB:s ordförande, skriver i SvD att det ”kan leda till bristande studiero” och ”svagare kontroll av ungdomar”. Kort sagt, den sysselsättning (eller icke-sysselsättning) man har avgör vilka möjligheter man har att undvika att bo trångt, och den familj som är trångbodd har med sannolikhet större svårigheter för barnen att göra klassresa.  Därför är barn till invandrare överrepresenterade i arbetarklassen, t.ex. som byggarbetare. Dessutom påverkas skolgång av klass, och vice versa. Vi citerar facket Lärarnas Riksförbunds tidning Skolvärlden:

”Att leva i en ekonomiskt utsatt familj ökar dramatiskt risken för sämre hälsa, för att inte klara skolan och för att som vuxen fastna i bidragsberoende. […] I de mest utsatta områdena kan bara hälften av eleverna börja gymnasiet. Genomsnittet för landet är 88 procent. […] För de flesta barn som växer upp i ekonomisk utsatthet innebär det en stor press, även om det kan vara svårt för omgivningen att uppfatta. Barnen är nervösa över den dåliga ekonomin men håller tyst om sina känslor, särskilt inför föräldrarna. […] Många av barnen skäms över familjens situation. Inte ens kompisarna ska veta hur de har det. […] Att inte ha råd kan innebära att man inte kan gå med på bio, att man inte kan gå och fika eller ta hem kompisar efter skolan för att man är orolig att de ska äta upp maten. Men att använda strategier av självexkludering på det här sättet är väldigt riskabelt. Barnen tar en stor social risk i och med att man blir den som är tråkig. Till sist blir man kanske inte ens tillfrågad, man blir ensam. […] Segregationen ökar och det syns i skillnaden mellan skolors resultat. Till exempel har nästan 100 procent av eleverna i skolorna i Stockholms innerstad gymnasiebehörighet i nian. I Rågsvedsskolan, 15 minuter söderut med tunnelbanan, gäller det bara för 27 procent av eleverna. Mönstret går igen i andra städer.”

*

Klassindelning handlar inte om att artbestämma individer, utan om att se en struktur vi alla är en del av (vare sig vi vill eller inte). Men, då blir frågan varför det idag känns så svårt att avgöra klass och tala om klass. År 2004 gav Stefan Svallfors, professor i sociologi vid Umeå universitet, ut en bok som baseras på en internationell studie om klassers skilda attityder i de centrala samhällsfrågorna. Boken Klassamhällets kollektiva medvetande utgår från en process som är tudelad och motsägelsefull: ”rekommodifiering”, där västvärldens utveckling präglas ånyo av ett större marknadsberoende; samt ”deartikulering”, där den politiska offentligheten präglas av en osynliggjord klassdimension. När det gäller Sverige skulle utvecklingen sedan 80-talet kunna sammanfattas i tio punkter. Punkt 1-5 gäller rekommodifiering (R-K) och 6-10 deartikulering (D-A).

  1. Marknaden och varurelationer träder in i välfärdssektorn. (R-K)
  2. Globala finansmarknader tränger in och inkräktar på nationella arbetsmarknadsregleringar. (R-K)
  3. Fasta anställningar undermineras av arbetslöshet, tillfälliga anställningsformer och bemanningsföretag. (R-K)
  4. Tydligare koppling mellan ställning i arbetet och kvalitet på socialförsäkringar, samhällsservice, boende m.m. (R-K)
  5. Försvagade system för kollektiva handlingar kring lönebildningar, och därmed ökad inkomstojämlikhet. (R-K)
  6. Arbetarrörelsens traditionella partier, (S) och (V), retirerar från varje politik för ”ekonomisk demokrati” eller ”arbetsplatsdemokrati”. (D-A)
  7. Europeisk socialdemokrati suddar ut de politiska skillnaderna mellan sina egna program och socialliberalernas, i o m den s.k. ”tredje vägens politik”. (D-A)
  8. Fackföreningarna försvagas organisatoriskt, medlemsmässigt och i det offentliga samtalet. (D-A)
  9. Rekommodifieringen skapar behov av en tydligare klasspolitik, men då inget parti mobiliserar utifrån klass så splittras arbetare alltmer som intressegrupp. (D-A)
  10. Det politiska missnöjet tar därför andra vägar, i växande missnöje med det politiska systemet och partierna, samt ökande röstsiffror för nationalister, missnöjespartier och populister. (D-A)

*

För att återvända till spåret som denna artikel började med: ingen undkommer klassamhället, och alla politiska frågor har i sista hand med klass att göra. Att tro något annat är att förhålla sig icke-socialvetenskapligt, som en världsfrånvänd dumskalle. ”Jaså, du bestrider? Men är det inte så typisk för en dumskalle att alltjämt bestrida?”, såsom Brecht uttryckte det i sin dikt. Visst, det kanske finns en otydlighet om vad klass är och när det väl talas i de termerna så kan det låta lite gammaldags. Därför har det fackliga idéinstitutet Katalys i år ställt professor Göran Therborn vid Lunds universitet i spetsen för ett projekt för att skapa en ny klassanalys av Sverige. Problemet är att projektet sjösattes av dess frontfigur, vänstersossen Daniel Suhonen, i syfte att skriva en bok inför valet 2018 och att pressa Socialdemokraterna till att anamma mera av hans egna populistiska retorik från ”vänster”. Ett tendentiöst byråkratprojekt ända från starten, som är riggat för att valla in valboskapen i fållorna. Det duger inte! Verklig arbetarpolitik börjar med vad klassen är, hur den står i relation till andra klasser och skikt, vilka resurser den har för att förverkliga sina behov och skaffa sig makt. Man börjar med varat innan man säger böra, inte anpassar varat efter ett förutbestämt böra.

 

DENNIS NILSSON

Även flyktingkrisen är en klassfråga

Aftonbladet konstaterar att Sverigedemokraterna nu inte bara är det mest populära partiet i flyktingfrågan, utan går om M i försvarsfrågan och S i frågan om äldreomsorgen, ja, äger 3 av 8 sakfrågor. Dessutom har opinionsmätningar fastställt att SD nu har gått om Moderaterna som näst största parti. Från slutet av 2014 till början av förra året så blev partiet ett kort tag även störst bland LO-väljarna. Sedan dess så har många återvänt till Socialdemokraterna (troligtvis p g a partiets anpassning till SD i flyktingfrågan). Idag sympatiserar ”bara” 20,8 procent av LO-medlemmarna med SD, och S är återigen etta med 44,3 procent. Men ger SD:s paradfråga goda skäl för arbetare att stödja partiet?

Flyktingfrågan seglade upp och fortsätter att vara en av väljarnas viktigaste frågor. Inget parti nämner däremot flyktingkrisens klassaspekter. Samtidigt undvek alltför länge traditionella partier från vänster till höger (av SD kallad ”sjuklövern”) att prata invandring för att inte låta SD sätta dagordningen. När det gäller SD, så finns det (trots deras påståenden) i den s.k. ”flyktingkrisen” inget lösen för alla svenskar. Flyktingnotan pröjsas av fattiga utomlands (sänkt bistånd) och vanligt folk hemmavid (sämre sjukförsäkring, assistansersättning m.m.), vilket regeringen öppet har medgivit. Här råder knappast någon lika uppoffring.

Flyktingarna relateras ofta till allehanda samhällsproblem, som brott, samt brist på jobb, bostäder, resurser i välfärden… Sedan 1970-talet har invandrare varit 2,5 gånger överrepresenterade bland de som misstänks och lagförs för brott, men även här är det ingen ”invandrarfråga”. För försörjningsstödstagare är 6 gånger överrepresenterade, men ingen säger att försörjningsstöd är orsaken till brott. Även om invandrare är kraftigt överrepresenterade i vålds- och sexualbrott så har dessa inte ökat med den kraftigt ökade invandringen sedan början av 1990-talet. Invandring orsakar inte högre brottslighet. Sambandet mellan invandring och brott har snarare att göra med att ”en större andel av dem har vuxit upp i familjer med lägre socioekonomisk status samt i segregerade områden”, enligt kriminologen Jerzy Sarnecki. Lägg till att under värsta flyktingströmmen mellan 15 oktober 2015 och sista januari 2016 så berörde endast 1 procent av de 537,466 ärenden polisen hade de nyanlända, enligt DN. Det utbröt ingen brottsepidemi.

*

Boendesituationen efter flyktingvågen? Den fördelades olika! Lotta Gröning skriver i Expressen hur man i rika kommuner som Täby, Danderyd och Vaxholm tagit emot nyanlända och sedan skickat dem vidare (mot betalt boende) till ”särskilt utsatta områden”, t.ex. Vivalla. Områden med mest resurser och bäst lämpad arbetsmarknad för att ta emot nyanlända stänger dem ute, och därför hopade sig klagomålen från kommuner i hela landet, främst de med rödgrönt styre. Varför tar fattigare kommuner och storstadsförorter emot flyktingar? Jo, för där finns det allmännyttiga hyresrätter som kan inhysa dem, medan de rika områdena successivt har sålt ut och ombildat sina. Från hösten 2015 så har även i 30 av 50 kommuner som har tagit mot mest flyktingar också ökat mest i antal låginkomsttagare. Medan antal rika hushåll ökar i 273 kommuner så ökar antal fattiga i 264 kommuner, och i 286 av 290 kommuner minskar mellanskikten. (Störst förändring 2014/15.) Flyktingkrisen tilläts att späda på klassklyftorna.

Värst blir situationen för dem som befinner sig i redan utstötta områden. Anders Lago, HSB:s ordförande, pekar på hur akut sambandet mellan låga inkomster och trångboddhet i Stockholms miljonprogram kring Järva och Botkyrka har blivit. De jobb man får är av lägre inkomst, som i sin tur leder till trångboddhet, mindre studiero för barnen, mindre social kontroll av ungdomar, senare familjebildning och utflyttning. På hösten förra året uppdagades att av de tidigare sju årens alla flyktinginvandrare var det bara hälften som hade nått sysselsättning. Högerns politiker visade tydligt vilka samhällsintressen de representerar med sin lösning i flyktingfrågan: enkla jobb och lägre ingångslöner. I den mån invandrare generellt är sysselsatta så är de överrepresenterade i lågkvalificerade jobb, och i synnerhet är det (i bred bemärkelse) fler invandrare än infödda svenskar som befinner sig i arbetarklassposition. (Samtidigt är 30 procent av utrikesfödda överkvalificerade för sina jobb, p g a diskriminering, jämfört med 10 procent av infödda svenskar.)

*

Skärpta gränser och sänkta flyktingkvoter löser ingenting. Det är intressant att jämföra med Finland, som inte ens i närheten beviljat lika många asyl och sedan 1990-talet legat mellan 657 och som högst 2782 per år. Arbetslösheten i Finland är nästan 2 procentenheter högre (8,7 mot 6,8 procent). Bostadsbristen finns även där (särskilt i Helsingfors och andra tillväxtcentra), men betydligt högre statliga byggnadssatsningar gör att det byggs mer. Den bostadspolitik som förs gör det dock svårt i storstäderna att hyra bostad till överkomligt pris. Inte heller bär invandringen skulden till att klassklyftorna ökar snabbare i Sverige. Utan det har att göra med att prunkande kapitalinkomster (fastigheter, aktier m.m.) har koncentrerats på få händer samtidigt som skatter och transfereringar politiskt har berövats en inkomstutjämnande roll (särskilt från millennieskiftet). Gällande brottsligheten så är Finlands mordstatistik högre än Sveriges (1,63 mot 0,9 per 100,000 invånare), medan Sverige har betydligt flera registrerade sexualbrott, överfall och stölder. Sexualbrotten i Finland har dock ökat, och av de 1795 som beviljades asyl under 2015 misstänks 22 för sexuella trakasserier, 13 för våldtäkt och 12 för grov våldtäkt. Det är en väldigt liten del av de drygt 1000 misstänkta våldtäktsfallen i Finland det året. Kriminologen Maria Normann kommenterar:

”Då det kommer mycket människor begås det brott – detta gäller överlag gällande brott. […] Det här är ingen oväntad utveckling och inte heller en konstig utveckling ur en kriminologs synvinkel. […] Det handlar dels om samma faktorer som framkallar brottslighet bland ursprungsbefolkningen – alltså kön och ålder: Män begår mera brott än kvinnor, och unga begår betydligt fler brott än vad äldre, vuxna gör. Vi ser också att polisen i viss mån i nordisk kontext har en förkärlek för att undersöka lite närmare områden och bilar där man antar att det finns personer med utländsk härkomst. Det är ju en form av selektion.”

*

Sammanfattningsvis kan sägas att flyktingfrågan bör ses som ännu en sakfråga där både ”vi härnere, och de däruppe” i Sverige endast kan fixa biffen på den andres bekostnad. För oss handlar det om att vägra låta överklassen och deras politiker utnyttja de invandrande som underbudskonkurrens om lön för jobbens skull. Vi måste hindra de rika från att vältra över kostnaden för drägligt boende till flyktingarna på alla andra. Högern ser nu sin chans i o m flyktingkrisen att återigen höja ropet för hyrornas marknadsanpassning (som därmed troligtvis gör det dyrare för de som är beroende av allmännyttan idag). Nej, enda lösningen är att som för 52 år sedan lösa bostadsbristen som en infrastruktursatsning med massivt byggande. Eftersom invandrarbarnen är överrepresenterade inom byggbranschen så kanske dagens flyktingar blir de håller i spaden? Dessutom, varför ska fattiga länder betala flyktingnotan genom mindre bistånd istället för att beskatta de som bara har blivit rikare på ökad kapitalavkastning under krisen? Och till sist, varför ska Migrationsverket sponsra Bert Karlssons och andras asylbolags 50 procentiga vinstmarginal genom våra skattemedel? (Särskilt de asylbolag som erbjudit elände med vägglöss, trasiga toaletter, fuskstädning m.m.)

Invandringen är inte orsak till att de som redan befinner sig i Sverige saknar jobb, bostäder och välfärdsresurser. Det är det ekonomiska systemet som inte kan tillgodose behoven. Ni, arbetare som röstar på SD, av panik inför framtida försämringar eller missnöje: FUNDERA IGEN. Lösningen heter arbetarpolitik, inte gränspolitik. Det finns ingen lösning som gagnar ”alla som redan är i Sverige”.

 

DENNIS NILSSON